Jag har varit så hurtig ska ni veta! Jag tror ni kommer bli lite chockade så det är bäst att ni sätter er ner.


I söndags. Då följde jag med min nya kompis Ingrid. Hon hämtade mig klockan åtta på morgonen. Vi åkte till en parkering. Dit kom en massa andra. Hon presenterade mig. Grüss dich, servus... Vi åkte vidare till världens ände. Eller snarare Italien. Fast inte riktigt. Men det var tydligen nära. (Förlåt att jag bara skriver sånna korta meningar hela tiden, men det är liksom så jag tänker. Jag är inte en så komplicerad person. Har bara korta meningar i huvudet, och efter varje punkt är det liksom en liten minipaus. I mitt huvud alltså. Det är svårt att få till de där minipauserna i text om man skriver långa meningar.) Hursomhelst. Vi åkte alltså inte till världens ände utan upp på en alp (jag antar att alla berg i tyrol är en alp... Eller? Alperna i plural och alp i singular. Fast då kanske det skulle vara Klippiga bergen och ett klippigt berg. Det låter ju lite konstigt.) och alpen låg nära Italien (har jag bestämt för mig). Bilarna parkerades, pjäxorna åkte på och vi fortsatte i en taxi. När vi kört en bit längre upp på berget blev vi avsläppta och sen! Sen fortsatte vi till fots! I mer än två timmar. Uppför! pjuh. Jag var näst intill död (inte en jättestor överdrift). Satte på oss snowbladesen och åkte neråt. Det var roligare. Följde sedan med dem för att äta lite mat. Jag åt en toast och Ingrid och flera andra åt nån slags tjock ostskiva som låg i en vätska som luktade misstänkt mycket. Konstigt. Hon sa att det var ungefär som vår surströmming. Vet inte vilket jag helst skulle prova. Straxt innan vi skulle gå därifrån var det några som satte igång att spela dragspel. Såklart. Så TYPISKT Österrike. Blev förvånad att inte alla satte igång att joddla...

I måndags efter Deutch als Fremdsprache frågade Kristina och Lärke om jag ville med ut och springa. Jag sa ja!! Vi möttes upp utanför Makke D. Båda mina nordiska vänner hade pulsklockor och sånna där tajta springbyxor. Lärke var den hurtigaste. Hon kunde babbla på samtidigt som hon sprang. Vi sprang längs med Inn (der), och när jag kom hem hade jag (enligt mina supernoggranna beräkningar) över 180 i puls...

Det var väl hurtigt! Är ni inte lite chockade? Men vänta nu! Jag glömde ju!!

I tisdags följade jag och Ashton med danskarna på en vandring uppför Nordkette! Det var en himla fart på dem. Jag och Ashton tog det lite lugnare. Drygt två timmar tog det att komma upp till Bodenstein Alm på 1661 m höjd. Där åt jag och Tröls varsin knödelsoppa (nån slags stekt sörja (samma konsistens som potatisplättar, sånna där som man fick tillsammans med blodpudding i skolan) som ligger i en djup tallrik med buljong) Det var mycket godare än jag trott... (Dock inte värt att gå uppåt i två timmar för att käka.)