I Uppsala pågår ett krig. I trafiken. Bilisterna hatar cyklisterna, cyklisterna hatar bilisterna och fotgängarna. Fotgängarna hatar nog mest vädret. Det är inte lätt att vara cyklist. Jag försöker göra allt rätt jag kan, men jag hinner inte långt på ringgatan innan en bil är bakom mig och rusar motorn och tydligen tycker att jag ska åka ut i snömodden så att jag tappar balansen och trillar så att bilen kan köra över mig men tanken "skönt! En cyklist mindre!". Efter ringgatan är det i alla fall mestadels cykelväg. Cykelvägen samsas dock med trottoar. Fotgängarna bekymrar sig sällan om att hålla sig till en sida och plingar man kollar de lite bakåt och konstaterar att där kommer en cyklist men fortsätter att gå utspridda över cykelvägen...

Jag har ett nytt motto! What would Josefin do? Hon kom hem häromdan och var förbannad för att nån trängt sig i bensinmackskön. Det accepterade hon inte. Hon åkte fram mittemot bilen som trängt sig och gick ut och skrek och gastade och talade om att sådär uppför man sig faktiskt inte. Han flyttade på sig. Nästa dag kom jag hem och var förbannad. Jag hade varit på Luthagens livs en fredag vid 17-18 tiden. Det är nog bara på valborg det är fler folk på Luthagens livs. Jag ställde mig strategiskt i kön som slutade med två kassor. (Man har ju erfarenhet av kassaköer) Då tyckte en kvinna att hon kunde gå förbi hela kön och tränga sig in där min kö just skulle välja vilken av de två kassorna man skulle välja. Jag sa lite försiktigt att det var kö och hon svarade att det trodde hon inte. Man får väl ställa sig där om man vill. Jag sa väl hmpf eller nåt och stod bittert kvar bakom medan hon byggde varuberg och irriterade sin omgivning inklusive kassören. När jag kom hem sa jag att jag önskade att jag var mer som Josefin. Så fick jag mitt nya motto. Nu övar jag på omänskliga saker. Till exempel blomman i köksfönstret som sprätter frön...

Men är det inte trevligare när alla bara kommer överens?