Var å såg Jesus christ superstar i lördags med syrrorna (som vi fick av C helt spontant! Tack!!). Fick skjuts till Sthlm och förmånen att sitta mellan två systersöner (samt att jag fick se tre fjärdedelar av tingeling (varav 1 fjärdedel med ljud då jag snodde H:s hörlurar när han däckade.)) De sjöng för mig när jag satte mig i bilen. Sen utspelade sig följande dialog:

J: Hur många år är du nu?
Jag: 28.
J: Då blir du 29 nästa gång.
Jag (med en uns av bitterhet): Jaha, tack då vet jag.
J: För 9 kommer efter 8.

"Animals and children tell the truth, they never lie."

Jag har ändå hunnit med en del under mitt år som 27-åring. (Om vi nu ska sluta vara bittra och ha åldersnoja. Glaset är halvfullt och carpe diem och hela den grejen...) Jag kan ju numer kalla mig civilingenjör. Jag får numer en månadslön. Och dessutom har jag klarat klassikern. På det hela taget får jag ändå säga att det har varit ett bra år rent prestations- och titelmässigt!

Som 28-åring har jag hunnit med lite mer än att vara bitter. Jag har till exempel bättrat på mina religionskunskaper lite (eftersom jag blev lite besviken över att Jesus dog i slutet av föreställningen. Who would have known?!) och kan nu ganska mycket om Judas. Jag har även köpt en Linas matkasse och klätt ut mig till cowboy.

Jaha...